Krönikor
2006-09-26, Göteborg
Snor, huvudverk och blånagel med en Ipren som topping.
Av Daniel Boman
2006-09-23
Vad är en prestation?
När skall man sluta och hur vet man att tiden är slagen för att sluta kämpa? Lidingöloppet var ett av mina stora mål 2006 och känslan som ingav sig när jag lyckades bli sjuk fem dagar innan start var outhärdlig. Ville ju för allt i världen missa detta lopp, nu hade jag ju chansen att äntligen komma under 2.15:00 och äntligen få den där silvermedaljen.
Istället för att mentalt bearbeta det stora silver målet, blev uppladdningen inför Lidingöloppet en enda stor strävan att vinna över de förbannande bacillerna som hade lagt sig till ro i min hals. Besökte till och med Access-akuten för en hjälpande hand, men fick det tråkigaste svaret som finns: Du skall se att du blir frisk, efter några dagars vila.
Hur kul är det? Herr doktorn hade helt klart inte förstått vidden av en möjlig chans att få springa in en silvermedalj.
Resan till Stockholm blev därför allt annat än trevlig, de vagnar som SJ har och bedriver under namnet Intercity tåg är allt annat än komfort och bekvämlighet. Saken blev inte bättre av att jag kallsvettades under stora delar av resan.
Självfallet hade Karin och jag bokat in oss på Park-Inn i Solna, för dessa två dagar i den kungliga huvudstaden. Detta hotel har kommit och blivit vårat favorithotel under våra vistelser i Stockholm. Ett mycket bra läge, även om man får bege sig långt ner i underjorden för att komma till den blåa linjen och tunnelbanan mot Akalla. Supertrevlig personal och med en frukostbuffé som är svårslagen till och med för de absolut finaste hotellen.
Hela lördagen innan resan ut till Lidingö var en enda stor inre kamp med mina ”gröna gubbar”, kroppen ville absolut inte veta av något terränglopp på 30 kilometer. Men däremot sa de gröna i huvudet att 30 kilometer var en lätt match och Gunde minsann inte skulle banga på att ställa upp och inte nog med det. Han skulle lätt besegra silvertiden, med marginal.
Medan jag försökte råda bot på alla signaler som ville två helt olika saker, sprang jag fram och tillbaka till toaletten och antingen snöt jag mig eller så grävde jag allt djupare i min ”lilla” apoteketväska.
Klockan 10:30, var äntligen beslutet tagen. Jag skulle bege mig till Lidingö och uppsöka en doktor som kunde ge mig antingen ett klartecken, eller ett nej för en kommande start. Men när jag 5 minuter innan start, men en Ipren i handen ställde mig på startlinjen hade jag en lapp med mig som garanterade mig att få tillbaka anmälningskostnader. Men vad gjorde det, jag var ju här för att springa och även om silverchansen var borta så skulle jag ta mig sjutton springa några kilometer. Men det var nog ett halvbra beslut, för inte kan man väl ge upp efter 7 , 8 kilometer? NEJ
Så det slutade med att jag begav mig ut på Lidingöloppets slingrande terrängbana och så här i efterhand gick det riktigt bra. Startade och höll ett lugnt tempo, allt för att hålla nere pulsen och huvudvärken och betalningen kom efter 20 kilometer.
Jag satsade på ett jämt 4.5min/km tempo, men var redan efter de första fem kilometrarna efter med hale 1 minut. Milen gick på nästan 46.5 min och allt gick hur bra som helst. Det absolut bästa med detta lite speciella Lidingölopp, var att magen var lugn och fin inga toalettbesök som kostade en massa tid och behövde inte stanna för att få i mig något att äta.
5,5 km 0.25.41 856
9,5 km 0.43.26 –
15 km 1.08.32 591
20,2 km 1.34.21 483
25 km 1.56.01 405
Mål 2.18.48 319
Även om jag kom in på en sämre tid jämfört med förra året, känns denna prestation som en av de största. Att springa med en förkylning kan alla göra, men det som är den riktiga silver medaljen är att jag lyckades lura mig själv att vara med. Jag fick ännu en gång vara delaktig i detta ur sköna lopp och att solen visade sig på sin allra bästa sida gör det bara roligare.
Rent resultatmässigt måste det ha varit ett av de allra sämsta Lidingölopp som har gjorts, det var många som gick in i ”väggen” eller vad de nu gick in i. Men hör nu alla som inte riktigt är nöjda, vi får en ny chans nästa år att besegra våra tider eller bara att få känna sig delaktiga i detta härliga evenemang.
Mvh ERADBOM
2006-09-28 12:09:00 Jesper
Fin berättelse. Hade du varit frisk tror jag du fixat silvermedaljen med lätthet. Nästa år kanske jag kan hänga på. Verkar vara ett roligt och välarrangerat lopp.