Paavo Nurmi, född 1897 i Åbo, var en av de allra största löparna under 1900-talets första decennier. Nurmi sprang lång- och medeldistanser, och satte under sin karriär 22 världsrekord, på sträckor från 1500 km till 2 mil. Vid de olympiska spelen tog han nio guld- och tre silvermedaljer under de fjorton år han var aktiv. När han var som bäst vann Nurmi 121 lopp i rad.

Nurmi är den löpare som mest förknippas med begreppet ”flygande finländare”, som förutom inom löpning även använts som smeknamn på rallyförare och minst en fotbollsspelare. Han var dock inte först med att få detta epitet. Allra först var hans läromästare och mentor Hannes Kolehmainen, som tog guld på distanserna 5000 och 10 000 meter, samt i terränglöpning, vid OS i Stockholm 1912, och vann maratonlappet i Antwerpen 1920.

Karriärens slut

Precis som Kolehmainen ville Nurmi avsluta sin idrottskarriär med att ta guld i ett maratonlopp. Inför de olympiska spelen 1932 stängde det internationella friidrottsförbundet av honom, eftersom han ansågs ha brutit mot amatörreglerna. Det var dock inte ett okontroversiellt beslut, ens inom förbundet. Nurmi övergav dock inte idrotten helt, utan arbetade bl.a. som tränare och öppnade en herrekipering. Hans företagande blev så framgångsrikt att han till slut blev en av de rikaste männen i Finland. Mest känd är han dock för att ha utvecklat löpningen. Utan honom är det inte säkert att löpningen skulle ha blivit den världssport som den är idag, och även sentida löpare som Hicham el-Guerrouj har nämnt Nurmi som en viktig inspirationskälla.

Löpstil

Nurmi var först med att införa vetenskap i träningen, och sprang ofta med ett stoppur i handen. Han brydde sig mindre om sina motståndare, och koncentrerade sig på sin egen löpning. Genom att hålla en tillräckligt hög, jämn hastighet under ett helt lopp ansåg han att det inte fanns något behov av att spurta. Det verkar ha fungerat bra.